”Jag tänker på när jag kommer att få se världen igen”

”Jag kan inte göra någonting”, berättar Zamurrad. ”Jag bara sitter hela tiden. Jag är inte till någon nytta för min familj.”

”Min man arbetade innan jag förlorade synen. Jag lagade mat åt honom och min familj, städade huset, tvättade kläder och diskade och gjorde lite handarbete. Jag kunde gå till marknaden på egen hand. Nu kan jag inte gå ut på grund av min syn. Jag ramlade omkull när jag gick ut för några månader sedan och jag har inte försökt gå ut sedan dess.”

Att inte kunna ta hand om familjen gjorde henne också deprimerad. ”Jag spenderar mina dagar i sängen. Jag funderar och oroar mig hela tiden över min hälsa och min hjälplöshet. Jag tänker på min syn och när jag kommer att kunna se den här världen igen. Jag funderar också över livet efter döden och ibland vill jag bara fly bort, fly från allt det här. Jag vill ta mig ur den här situationen.”

Zamurrad var utom sig av oro, men en dag fick hon höra från en granne att man kunde opereras gratis vid ett sjukhus som Sightsavers samarbetar med. ”Min granne fick behandling på sjukhuset”, berättar Zamurrad. ”Jag fick veta att det fanns hopp, att mina ögon kunde behandlas utan kostnad.”

Men hon behövde fortfarande pengar för att kunna ta sig till sjukhuset. ”Vi hade ingenting”, förklarar Tariq. ”Vi hade inga pengar till resan – tur och retur kostar det cirka 300 rupier per person [ca 40 kronor] och det hade vi inte råd med.”

Efter några månader av nästan total blindhet stod Zamurrad inte längre ut med situationen och övertalade Tariq att gå till arbetet några dagar. Hon lovade att hon inte skulle röra sig förrän han kom hem igen. Han gick med på det och lyckades skrapa ihop till resan.

Paret tog sig till slut till sjukhuset LRB. Där möttes de av den goda nyheten att Zamurrad skulle få genomgå en operation och hennes ansikte lyste upp. ”De sa att jag skulle återfå synen och att jag skulle bli återställd – jag blev så glad när de berättade det. Då ska jag arbeta igen. Nu är vi hjälplösa och beroende av alla andra, men efter den här operationen ska jag göra allt själv. Jag är glad att jag kommer att övervinna allt det här.”

Nästa dag fanns Zamurrads dotter vid hennes sida när bandagen försiktigt avlägsnades och hennes ögon undersöktes. När läkarna flyttade sig undan spred sig ett leende över hennes ansikte och hon vände sig mot sin dotter. Hon pekade omedelbart ut alla detaljer hon kunde se, vilket förbluffade hennes familj som knappt kunde greppa att hennes syn förändrats så snabbt.

”När bandaget togs bort såg jag ett väldigt vackert ansikte: Rania”, minns Zamurrad. ”Hon var så vacker: när jag såg på hennes ansikte tyckte jag att hon hade förändrats lite.”