Liberia fem år senare: att rädda syn i efterdyningarna av Ebola

För fem år sedan, den 23 mars 2014, spreds nyheterna om en dödlig ebolaepidemi i Västafrika.

Liberia var ett av de länder som drabbades värst. Minst 10 675 människor insjuknade, 4 809 dog och ett redan sårbart vårdsystem sattes under svår press.

I dag håller man på att återuppbygga hälsosystemet i landet. I november 2018 öppnade en ny ögonklinik i Phebe i norra Liberia, ett integrerat program för avmaskning och ögonhälsa har sjösatts i skolor och med förnyade ansträngningar distribuerar man välbehövd behandling mot flodblindhet.

Lincoln Gankpala, hälsospecialist på Liberias hälsodepartement, står i främsta ledet för de program för behandling av flodblindhet som Sightsavers organiserar i samarbete med Liberias hälsodepartement. Programmen finansieras av IZUMI-stiftelsen.

Här delar han med sig av sina erfarenheter av att behandla flodblindhet före, under och efter ebolaepidemin. Han berättar också varför eliminering av Ebola återigen står överst på agendan i landet.

”För fem år sedan hörde jag nyheten om utbrottet av ebolaepidemin. Jag kommer ihåg var jag befann mig, det gör de flesta i Liberia.

Jag var i en by ute i bushen för att undersöka och behandla människor för flodblindhet, som sprids genom knottbett.

Det värsta med flodblindhet är att den kan göra människor blinda. Jag minns en by där mer än fem personer blivit blinda. Den orsakar också hudirritation och smärta. Jag har sett hur människor kliat sig tills de blöder.

När vi nåddes av nyheten om ebolautbrottet släppte vi allt vi höll på med, jag förstod direkt att vi var tvungna till det. Ingen kunde arbeta, trots att patienterna behövde behandlingen vi gav dem.

Vi var rädda eftersom vi visste vad Ebola var. Att undersöka människor för flodblindhet innebär att man handskas med blod, injektioner och medicinska prover. Folk kunde bli smittade och vi kunde inte ta sådana risker.

Efter fem år känns det bra att behandla människor igen. Förra helgen var jag i Rivercess-regionen, fyra timmars bilfärd på avlägsna vägar sydväst om huvudstaden Monrovia, där många drabbats av flodblindhet.

Där träffade jag Sia Tamba [bilden nedan], en mamma som diagnostiserats med flodblindhet, och hon var orolig för att även hennes barn drabbats. Hon blev oerhört glad när det visade sig att hennes åttaårige son Solmos prov var negativt. Berättelser som den här visar att behandlingen fungerar och i dag behöver inte längre barnen lida som deras föräldrar och farföräldrar gjort.

Jag såg många människor som led av Ebola, inklusive min faster, i Thinkers Village nära Monrovia, där jag bor. Det var en fruktansvärd tid. Vi var hela tiden rädda för att någon kunde vara sjuk och att vi inte skulle kunna hjälpa dem. Efter att den inledande faran var över tog det tid innan vi kom varandra nära igen, alla var rädda.

När min faster blev bättre var vi tvungna att byta ut allt i hennes hus eftersom vi var rädda för nedsmittning. Vi tvingades att bränna madrasser och gardiner och se till att allt var nytt.

Tillsammans med kollegor från Sightsavers arbetade jag med internationella läkarteam och utförde ebolaundersökningar under epidemin. Allt var tvunget att rengöras: sjukhus, hem, mobila kliniker. Det var oerhört viktigt att följa triagen för Ebola. Vi var tvungna att gå igenom allt om och om igen så att det inte fanns någon risk.

Alla var rädda för sjukdomen när vi ett år senare åkte tillbaka till platser som Rivercess för att behandla flodblindhet. Vi höll på att återuppbygga sjukvårdssystem som raserats och ögonhälsa var en prioritet på grund av uveit, en biverkning av Ebola, som orsakar en inflammation i ögat och kan påverka synen. Det var många som led, behövde hjälp, men det fanns också rädsla. Det tog tid för människor att lita på oss.